Efter Dackefejden 1541-43, då Nils Dacke med beväpnade bönder nästan lyckades övervinna Gustav Vasas trupper, insåg kungen att han kunde ha stor nytta av bönderna som soldater. Dittills hade krigsmakten bestått av ett rytteri, som frälset, dvs adeln och vissa kyrkliga potentater hade uppsatt. Dessutom anlitades utländska och svenska legosoldater. Gustav Vasa avskedade då legosoldaterna, som efter hand ersattes av en ny, stående armé, som bestod av svenska och finska soldater.

Efter beslut vid riksdagen i Örebro 1544 började man rekrytera unga ogifta karlar. Rekryteringen skulle ske på frivillig grund. Den blev framgångsrik - i slutet av Gustav Vasas regeringstid stod 15.000 man under vapen i den svenska armén.

Under Gustav II Adolf började man göra utskrivningar. Hemmantalet, ibland antalet män låg till grund för den så kallade roteindelningen. Av frälsebönderna krävdes vissa perioder endast en soldat per rote om tjugo bönder. Skatte- och kronoböndernas rotar omfattades däremot av tio man. Utskrivningarna hölls vart tredje eller fjärde år. Åldersgränsen var 15 år. Det innebar att var tionde man från och med 15 års ålder togs ut till armén eller flottan vid varje utskrivning. De nya soldaterna sändes ofta iväg till fältarmén på andra sidan Östersjön, till någon fästning, garnison eller ombord på något fartyg. För varje rote om tio man tillsattes en rotemästare som skulle vara så gammal att han själv inte kunde skrivas ut. Tillsammans med utskrivningskommissionen skulle han föreslå vem som skulle skrivas ut. Prästen i församlingen upprättade roteringslängderna och kungjorde den förestående utskrivningen från predikstolen.

Under Karl XI godkändes vid 1682 års riksdag ett förslag till indelningsverk, som var genomfört omkring 1690. Varje landskap skulle hålla ett infanteriregemente om 1.200 man, uppdelat i åtta kompanier med 150 knektar i varje. För varje soldat bildades en rote, som skulle svara för soldatens försörjning och underhåll. Flera gårdar kunde bilda en rote, den största gården i roten, dit soldattorpet ofta förlades, kallades stamrote. Den svarade för att rotens skyldigheter uppfylldes. De mindre gårdarna i roten kallades för strörotar eller hjälprotar. De deltog i soldatunderhållet allt efter deras storlek och erlade till stamroten en årlig avgift.

Det var befallningsmännen inom de olika befallningarna eller fögderierna som i förväg gjorde upp längder över alla gårdar inom roteringsområdet inför mötet mellan kommissionen och bönderna. Befriade från roteringen var endast adelns sätesgårdar, kronans officersboställen, ödegårdar och gårdar som tillhörde gästgivare eller postbönder. De gårdar som ansågs vara öde, behövde inte vara det, men deras ägare eller oftast arrendatorer ansågs vara så fattiga att de inte kunde bära några kostnader för en soldat. 

Från början hade man tillgång till de gamla rutinerade yrkesknektarna, som gärna bytte fältlägret mot soldattorpet. De bildade den nya soldatstammen. Under hårda tider var det svårt att rekrytera soldater. Eftersom frivilligheten då var minimal, började man bedriva klappjakt på löst folk och lättingar. Rymningarna blev många och tvingade rotebonden att hålla soldaten under uppsikt. Den stora folkökningen från mitten av 1700-talet gjorde att torparna, backstugusittarna och inhysesfolket fyrdubblades, medan den besuttna bondeklassen ökade obetydligt.

Det fanns inte många givande födkrokar för ungdomarna. Under 1800-talet rekryterades soldaterna till övervägande delen bland landsbygdens fattiga och jordlösa ungdomar. Efter några år som bonddrängar eller lärlingar tog de soldattjänst. En annan rekryteringskälla var soldattorpen, där sonen ofta tog över faderns tjänst. Tre, fyra generationer på samma torp var inte ovanligt, inte heller att far och tre-fyra av hans söner samtidigt var soldater.

Till skillnad mot de utskrivna trupperna var indelta armén en stående trupp, ständigt mobiliserbar. Organisationen var densamma i fred som i krig. Soldaten var både krigsman och småbrukare, stod på fredsfot och krigsfot samtidigt. 

Korpralen levde på torpet under samma villkor som menige soldaten. Befälet alltifrån furiren och sergeanten till löjtnanten, kaptenen och översten bodde alla på sina löneboställen, som måste ligga inom regementsområdet. Utan tillstånd av överordnad kunde vare sig befäl eller soldater lämna området. Indelta arméns enheter, manskap och befäl hörde på så sätt samman med bygden både socialt och organisatoriskt.

Direkt från arbetet på åker och äng, skomakardisk och skräddarverkstad kunde soldaterna skynda sig hem till torpet, rycka till sig geväret och sätta på sig uniformen. På några timmar eller en halv dag färdades de till kompanimötesplatsen, där kapten mötte och förbandet sattes upp och avmarscherade till regementets mötesplats. I fredstid kunde det gälla att delta i en kyrkparad, vara handräckning eller avmarschera till något kanalarbete.

Generalmönstringar skulle äga rum vart tredje år. Flera regementen kunde också då och då dras samman till storläger, ofta på Ladugårdsgärde.

Rotebönderna utsåg rotemästaren, vanligen för ett år i sänder. Han samlade ihop och betalade ut lönen till soldaten och fungerade i övrigt som rotens ombud gentemot soldaten och myndigheterna. Rotemästaren hade också hand om rotekistan med soldatens uniform. Kronan höll soldaten med vapen, som från början bestod av en värja, pik eller musköt med patronväska samt kläde till uniformen. En särskild likvidationsbok skulle föras av soldaten. Den visade klart vilka ersättningar han hade fått. Varje år ordnades ett likvidationsmöte med hela kompaniet mellan soldaterna och dess befäl och de olika rotehållarna.

I knektekontrakten mellan kungen och allmogen förekommer ofta ordet “bör” - soldaten bör bosättas på torp, soldatstugan bör byggas så och så. Man skrev inte “skall”bosättas ... Det innebar att bönderna avlönade sina soldater på det sätt som passade dem bäst. I trakter där man hade ont om åkerjord avlönades soldaten med hemkall (dvs lönens naturadel, som spannmål, ull, lin) och kontanter. I andra trakter där det fanns gott om odlingsmark, kunde soldaten få mycket sådan mark, men i gengäld knappade man in på löneförmånerna. Vid juletid gick soldater och rusthållsryttare runt i roten och hämtade upp “julkosten”, som var ett hopplock av julmat och juldryck. Det räknades också in i hemkallet.

Soldattorpet skulle t ex ha ½ tunnland åker, äng till två sommarlass hö, mulbete för en eller två kor, vedbrand osv. De reda pengar soldaten fick från roten utgjordes dels av legan, dels av årslönen. Legan bestod av en ganska stor summa pengar, som soldaten fick då uppgörelsen mellan honom och roten kom till stånd. Eftersom det inträffade att nykontrakterade soldater passade på att avvika från orten när de fått legan, började bönderna betala ut legan med en fjärdedel vart fjärde år.