Vi, det är Conn-Erik Edlund (längst till höger på bilden), hans äldre syster Margit (ej på bild) och jag (=Bertil Engstrand, längst till vänster på¨bilden). (På bilden dessutom klasskamraterna Allan Lundkvist i mitten och Kerstin Björklund t.h.)

Vi omväxlande går och cyklar, och trasslar oss så småningom fram med cyklar och simdynor på stigen mot Vedalund. Stora Veda gärde ligger öppet framför oss. Uppe på höjden bondgården Veda, med skyhögt nytt stall och nya lantarbetarbostäder. Runt om finns åkrar, med folk i arbete på båda sidor om den »nya« vägen, raksträckan mellan Molnbylund i Vallentuna och Orkesta. Innehavaren till Veda kallar sig godsägare, går klädd i ridstövlar och kör stor amerikansk bil.

Vi cyklar den sista biten på den lilla, gamla vägen från Vedalund mot Veda grindar - där den nya, alldeles raka vägen, väg 950, korsar järnvägen. Inget tåg kommer. Grindarna öppnas och stängs av banvakten, som bor i grindstugan bredvid. Nu står de öppna.

Vallentuna Golfklubb med 18-hålsbana och restaurang ligger ännu många årtionden fram i tiden. Någon viadukt finns inte heller, och behövs inte för så många tåg går inte och inte så många bilar heller.

Några år därpå, runt 1936 börjar viadukten att byggas. Kanske som nödhjälpsarbete. Eller reservarbete, som det också heter.

I dag, 65 år senare, finns en än nyare viadukt. Högre, längre, bredare. Hela landskapet ned mot Molnby ser man öppna sig mellan pelarna. Bron är EU-anpassad och närmast skrämmande med sin höjd och bredd. Den har onekligen förändrat hela landskapet. Men kanske inte till det sämre. Vi kan ana sjön.

Vägen mot Orkesta och genom Orkesta är av större betydelse än man tror. Som häradsväg. Ända sedan medeltid eller ännu längre tillbaka i tiden."

- - - Läs fortsättningen i Orkestaboken