Efter den 6-åriga folkskolan följde två årskurser fortsättningsskola. Det ena året läste vi samhällskunskap och slöjdade. Det andra året hade vi hemkunskap med praktisk matlagning (skolkök). Året var 1943. Det var en riktig vargavinter med temperaturer omkring 20 minusgrader dagligen, därtill mycket snö. Skolköket var inrymt i Församlingshuset i Markim och hushållsläraren Rut Sjölund undervisade med sitt glada humör. Endast flickor ingick i kursen. Pojkarna vistades inte i köket på den tiden, troligen slöjdade dom i andra lokaler.

Det var kristid och ransoneringskort på allt. Det behövdes mycket fantasi, eller snarare trolleri, för att få ihop en matsedel. Jag minns att jag misslyckades med ett matbrödsbak, kakorna blev stenhårda så de inte gick att äta, men fröken visste på råd. Kakorna blöttes upp och "bakades" om, inget fick förfaras.

När kursen var slut bjöds föräldrar, kyrkoherden med fru samt övriga skolråd på lunch. Vi flickor var alla klädda i vita förkläden och hade vita snibbar på huvudet. Efterrätten skulle bli "Kronans kaka" och därtill en citronsås. Såsen kokades och sattes ut i snön for att kallna.

En av gästerna, Helge Andersson i Skrattbacken, socknens "allt i allo", hade sin trogna följeslagare med sig, en hanhund av okänd ras. Hunden väntade troget på sin husse, men slog sina lovar runt vår citronsås. Rätt som det var lyfte han på benet, på hundars vis, och ökade på innehållet i vår såsbytta med någon deciliter.

Vår belägenhet var katastrofal, det var dags att servera efterrätten. Nöden har ingen lag heter det ju; vi tog in såsbyttan och vispade runt; kanske fick såsen en fylligare färg. Efterrätten serverades, gästerna lät sig väl smaka, och kyrkoherde Uddén framförde, med sin självklara hjärtlighet, gästernas tack för "en sådan utsökt måltid"!

Vår fröken, som själv var gast på lunchen, tyckte nog det var konstigt att ingen av oss flickor gillade Kronans kaka med citronsås. Jag tror inte hon någonsin fick veta varför vi avstod från efterratten.