Av Martin Engström

När man var liten uppfattade man allting på ett helt annat sätt än när man blir äldre och tänker både framåt och bakåt, i år och dagar. När man var liten så levde man i nuet i mycket större utsträckning än nu.

Man vaknar sömnig en morgon, går lite fram och tillbaka, tänker inte så mycket. Tvättar sig och äter en god frukost, går eller cyklar till skolan. På något konstigt vis är alltid alla andra i skolan mycket tidigare än vad jag är. Det var säkert en konspiration. Bara för att jag skulle känna mig sen och långsam.

I grupprummet råder ett kontrollerat kaos, vi känner på varandra och väntar på att dagen skall börja. När dörren öppnas och fröken kommer blir det oftast tyst och lugnt, inte alltid, men nästan. Fröken ser glad ut och luktar som hon brukar, hon luktar fröken. Förutom väskan med rättade glosböcker och andra saker som man aldrig fick se, så bär hon på något annat, det är tryggheten och kunskapen som hon tar med sig in i klassrummet.

Nästan varje morgon börjar med att fröken läser högt ur någon bok, som vi tillsammans har beslutat, eller en bok som frökens goda omdöme har tagit med sig. En gång ville några i klassen att fröken skulle läsa Sagan om ringen, hon läste ett par sidor för att sedan ge upp, det var synd.

När fröken hade läst färdigt visste man att dagens lektionslandskap skulle erövras. Inte allt för sällan hände det att vi fick skriva ända fram till lunch. Ibland bestämde fröken inom vilka ramar vi skulle hålla oss, men roligast var det när vi fick skriva fritt. Orden sprutade ur pennan och vi skrev tillsammans, läste varandras berättelser och hade mycket roligt. Tiden rusade iväg och lunchklockan ringde. Som om vi var jagade av ondskans vålnader sprang vi som besatta mot matsalen, mycket viktigt att komma först. Maten smakade allt som oftast mycket gott, och man fick äta så mycket man orkade. En del försökte slå det mytomspunna köttbullerekordet som kretsade någonstans mellan trettio och femtio stycken. När maten var uppäten kunde man ta en macka och prata med sina kompisar. Satt man vid frökens bord kunde hon berätta om sina katter, en resa eller något annat ur de vuxnas märkliga värld. Om alla ville så lekte vi snottra och gissade oss blåa. Om tiden rann iväg kom mattanterna och påpekade detta. Då fick man skynda sig så att man inte missade lektionen. Andra dagar kunde man hasta i sig maten för att sedan springa till fotbollsplanen och spela en-mål, ibland två-mål. "Sisten in i mål är tvåa", "Erik, Anders, Tomas och Joel mot bygl" eller  "Det håller inte!", var stående fraser som yppades med jämna mellanrum.

När fotbollsmättnaden var allt för påtaglig fanns det alltid något annat att göra. Spela rutan var omåttligt populärt under en period, likaså hade innebandy på asfalt sina glansdagar. Många spelade även kula. 

En sak man absolut inte får glömma är Klättris. Denna enorma skapelse. En klätterställning utav sällan skådat slag, en unik, sinnrik konstruktion, byggd med ett varmt hjärta, ett par stadiga händer och omhöljd av skaparens enorma godhet. Ett monument av materialiserad fantasi. Hur kunde man riva Klättris?

Någonting som löpte som en röd tråd genom rasterna (Ibland på lektionerna) vid sidan av fotbollen och de andra fysiska aktiviteterna var chansfrågningen. Vi frågade åt varandra, lappar skickades hit och dit, darriga röster i telefonledningarna, förhoppningar och krossade drömmar i ett ständigt virrvarr. Tjejerna var de mest drivande.

Lektionerna fortsatte. Kungar och årtal, aktuella händelser och ordklasser. Långa plågsamma geografilektioner med frökens semesterbilder, fjorton magasin diabilder från Thailand... Dagen led mot sitt slut och skulle summeras. Det lugnaste och trevligaste bordet i matsalen skulle koras. Dagens stjärnbord blir ... Runda bordet med Jennie och Erika. Fröken berömde och fördömde. Hade vi varit duktiga så var hon så glad och hoppades att morgondagen skulle bli likadan. Hade någon pratat för mycket eller varit okoncentrerad så hoppades hon evinnerligen att morgondagen inte skulle vara likadan.

Fredagarna var alltid lite speciella. Sista dagen i skolan och klassens timme. Förmiddagen var ämnad till att göra färdigt veckans beting, komma ikapp eller jobba extra. Strax före lunch fick vi plocka undan allt vi hade framför oss för att sedan städa bänkarna. När tiden var inne sprang vi till matsalen för att sista gången den här veckan låta oss smaka av den digra kosten. På lunchrasten skulle roliga timmen förberedas, hälften av den tiden gick åt till att täcka fönstren för alla tjuvkikare.

När lunchrasten var slut steg förväntningarna inför den avslutande sammankomsten innan veckan var över. Arrangörerna bjöd på saft och sockerkaka, vilket var en oskriven lag.