Sjalen kommer sannolikt från Sofia Hammarstedt, född på 1700-talet mitt, vars make var prost i Danviken. Sjalen köptes vid en auktion på ålderdomshemmet i Orkesta — efter en trotjänarinna som tjänat hos prostinnan Sofia Hammarstedt (prästdotter och född Lindström).

Sofia Hammarstedt lär själv broderat sjalen samtidigt som en syster till henne broderat en liknande.

Vid 1700-talets mitt dominerar blommönstren i broderiet. De omfattas med entusiasm och används i den borgerliga miljön både i beklädnad och inredning i en anmärkningsvärd omfattning. Blomsterbroderiet på kjolar, sängkläden, sängomhängen m.m. har otvivelaktigt utförts i hemmen. Till allmogen kommer blombroderiet genom handskar, vantar, bindmössor, halskläden och livband, vilka var broderade med silke, och tillverkade av yrkesmässigt verksamma personer. Detta gäller i synnerhet bindmössorna med broderi i kedjesöm eller tambursöm. De är mycket lika över hela landet, och har troligen tillverkats centralt, och därefter sålts i städer eller på marknader. Alla dessa varor var utpräglade lyxvaror som hörde till "begåvningarna" d.v.s, de gåvor som utväxlades mellan fästman och fästmö. Översättningen från silkebroderierna till ylle bland allmogen föll sig helt naturligt eftersom det var det material de själva kunde tillverka, och ej behövde använda sig av dyra köpetyger och garner.

/Marie-Louise Jansson. Källa: Anna-Maja Nylén: Hemslöjder

En kopia av Orkesta-sjalen framställdes på 1980-talet av Marie-Louise Jansson i samarbete med Eva Ramqvist. Kopian är vävd av ett 2-trådigt naturvitt kamgarn i liksidig kypert. Den är därefter färgad svart med syntetfärg.

Möstret är broderat med 2-trådigt yllebroderigarn i schattersöm, plattsöm, knutstygn och stjälkstygn. Broderiet är utfört i trådbesparande teknik, vilket innebär att man låter tråden gå den kortaste vägen på avigsidan till nästa stygn på rätsidan.

Originalsjalen som förvaras inne pa Nordiska museet är vävd i ett tunnare yllegarn, men vi har i dag varken den ullen (=garnet) eller den erfarenheten för att kunna få en sådan väv att hålla. Troligen vävde man även då med ofärgat garn, eftersom färgningen gör garnet skört, och sedan färgade man det färdiga tyget.

Färgerna på originalsjalens broderi är till vissa delar starkt blekta och smutsiga, varför dessa färger är ungefärliga. De lila druvklasarna till exempel är mycket svaga på originalet, eftersom man använde sig av annilinfärgning som bleks mycket fort.

Fransens längd på denna sjal är rekonstruerad, då fransen på originalet är helt bortnött. Det finns bara fragment av knutarna kvar.

På Nordiska museet finns ett fåtal broderade sjalar, men betydligt fler vävda. Det behöver därför inte vara troligt att det under 1800- talet var vanligare med vävda än broderade sjalar. Vi vet att sjalen är broderad av en prostinna i början på 1800-talet, och troligen var det mycket vanligt att det var just ifrån prästgården som väv- och broderimönster spreds till bondemiljön.

/Marie-Louise Jansson